Min helg, jäkligt intensiv

hemma-hosMin helg har varit minst sagt intensiv. Kaninungarna kom, som jag tidigare skrev, på fredagsmorgonen. YAY! Lördagen åkte jag med en av mina stylister Emma Olai till Jönköping för att fotografera ett hem. Det är alltid lika kul. Hon är inte klok och jag älskar’t! YAY!

Dvärgvädur 2När jag kommer hem från Jönköping, på gott humör och upprymd, ska jag kolla till status i kaninburen. Jag räknar in ungarna och ser så alla rör sig. Sen sätter jag mig på huk för att ta upp mamman Izzy som jag planerar att tvätta. Då märker jag att hon mår dåligt. Hon är inte så nyfiken som hon brukar vara, utan slö och lite vinglig. När jag försöker mata henne är hon inte intresserad, och huvudet bara ligger på de rivna morötterna. Jag ringer runt till olika veterinärer men blir inte klokare för det. Kaniner verkar inte vara något som de vet så mycket om. Det bestäms i alla fall att jag ska åka till jourhavande veterinär.

DvärgvädurI ilfart bär det av, och Izzy är som en trasdocka när vi kommer fram. Veterinären har ingen aning om vad som kan vara fel, men vi ger henne kalcium och vätska subkutant. Hoppas att hon ska pigga på sig och att lösningen var så enkel. Vi lägger in henne i transportburen och förbereder hemfärden. Ungarna ska vi försöka stödmata tills Izzy mår bättre. Men så plötsligt låter det inne i buren och vi hoppar alla till. Izzy krampar inne i buren. Fruktansvärt att se sin lilla vän må så dåligt. Vi tar ut henne, hon lugnar sig och blir en trasdocka igen. Men det finns inget mer vi kan göra, efter två krampattacker till är hon borta.

När vi är hemma igen gäller det att ta tag i våra små ungar. Stödmatningen är knepig. Det är svårt att få ungarna att äta den mängden de ska, och efter googling inser jag att det är extremt svårt att få dem att överleva med flaskmatning. Så börjar sökandet efter en adoptivmamma, som har en mindre kull i samma ålder som våra. Jag gör en call out på FB och börjar ringa runt till uppfödare. Under tiden jag letar förlorar vi tyvärr två ungar.

Dvärgvädur 3116 delningar av min FB-status senare har jag hittat en uppfödare hyfsat nära, med en kull av en unge som är ett dygn äldre än våra. Nu håller vi alla tummar och tår för att hon accepterar ungarna och att de kan växa och bli starka. Det är förresten adoptivfamiljen ni ser här ovan, med mamman till höger. Tack vare FaceBook har våra små ungar en chans att klara sig. Tack till alla som hjälp till och lagt ner sin tid för att försöka hitta en hona.

BarnkalasTrots att det har varit en helg med stunder av väldigt mycket glädje, så har jag mått väldigt dåligt av “kaningrejen”. Jag känner mig väldigt ledsen och tycker att allt har blivit fel. Det skulle ju vara en vår och sommar med kaninungar för oss. Det skulle ju bli så mysigt. Nu hoppas vi att det ska rätta till sig och blir lite rätt. Att vi kan få behålla ungarna och att en av dem kan stanna hos oss.

Jag måste nämna en glädjestund till  på helgen. Det var när Adrina äntligen fick ha sitt “Frost och kramkalas” med sina vänner. Sjutton stycken barn lekte och fikade i en lokal som vi hade hyrt. Livat var det och det blev inte riktigt som jag planerat detaljmässigt. Kaninbestyren satte stopp för hemmagjorda tårtor , snödekorationer och frostmuffins. Men vet ni, Adrina var så jäkla nöjd och superglad över alla presenter. Hon somnade utmattad och med ett leende ikväll.

Comments

    • Cici Moller says

      Hon verkar ha tagit till sig några av dem, men två till har dött. HÅller verkligen tummarna för de resterande 4.

Trackbacks

  1. […] Wiho! Vi drog till adoptivfamiljen för att spana in våra små kaninungar i söndags. Två veckor gamla och pyttesmå. Pyttesmå, men större än sist jag såg dem. Ni har väl läst bakgrunden till varför de inte är hos oss, utan hos adoptivfamilj? […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *